Skip to content

Perfekt debana-men

Till er Overwatchfans där ute.

Annonser

Videos från tävlingsträningen

Klipper ut två ippon från i måndags. Den första för att den är rolig på viset att det är det första jag lärde mig om jodan i dojon. Jimmy kallade det för ”Bobs jodanskola.” Det enda man behöver veta för att köra jodan är tydligen enligt Bob (enligt Jimmy) att finta in med armbågen för att hugga kote, och finta ut med armbågen för att hugga men. Stämmer tydligen! Ger ippon även utan attacksteg (oops).

rkoRQW

Den andra videon är en demonstration i varför man alltid ska ta seigan mot jodan, som i kendo kata fem. Jag mötte i matchen en person som aldrig fått den informationen, så hen hade inte lätt att veta, men nu vet ni :).

jRKZQB

Som vanligt är jag inte nöjd med hur min kendo ser ut, men det är väl som det ska vara. Det ser i alla fall hela tiden bättre ut än det gjorde på förra videon, så det är något att vara tacksam för. Nu tycker jag också det syns att jag kör jodan på heltid. Endera dagen lär jag mig säkert hålla avstånd också.

Sist en video på hur Jimmy spöar upp mig kungligt på under en minut, trots att en ippon under den minuten dessutom dömdes bort :D. Varsågoda!

En stadig grund i chudan-no-kamae

Sätter ni ibland ippon som känns så bra att de sitter i kvar i kroppen dagen efter? Eller ännu längre? Jag minns fortfarande känslan av en av mina från Stockholm Kendo Open, den fysiska känslan av hur armar och ben var positionerade menar jag. Lyckokänslan av min första kote-men i sanbon-shobu på klubben glömmer jag nog aldrig, men den fysiska känslan är borta sen länge. Idag har jag kvar ett sådant fysiskt minne från igår, en hiki-men som kändes fantastisk i kroppen. En sån teknik där alla års träning sammanföll i harmoni från läge till zanshin.

Både denna och den jag minns från SKO var tvåhandstekniker, eller chudan-tekniker om man kan kalla det så. Jag har tidigare berört frågan om när man kan börja med jodan-no-kamae, och personligen har jag möjligen en radikal åsikt om det, som jag repeterar nu. Jag ser i princip inget hinder från att börja med jodan första dagen. Även om man kör jodan måste man lära sig men-kiri-kaeshi och lite annat från chudan, så det blir inte helt tvåhandsteknikfritt heller. Jag har ingen aning om vilken uppfattning av avstånd, seme eller kendo i stort man får om man börjar direkt i jodan, men i tankevärlden så känner jag att det borde väl inte vara så stor skillnad mellan det och att börja från chudan? Båda kamae är helt obegripliga för kroppen, båda koncepten precis lika främmande för en nybörjare. Peka mig mot någon som började i jodan och fortfarande tränar jodan sex år senare och säg att den personen inte förstår kendo lika bra som en chudanspelare. Hen kommer givetvis inte förstå chudan på samma sätt, men kendo lär väl hen ha snappat upp oavsett startpunkt? Men som sagt, vi vet inte, för det finns mig veterligen inga sådana jodanspelare att peka på. Brådmoget därför att säga att det inte skulle funka.

Jag tycker dock att jag själv har tjänat omätbart mycket på att grunda med flera år chudan, och jag blir inte förvånad om 100% av alla jodan- och nitokendoka skulle säga samma sak om sin chudangrund. Jag ser således i princip ingen anledning att man inte skulle få plocka upp jodan första dagen man kliver in i en dojo, under förutsättning att det finns någon som kan undervisa i det så klart, men i praktiken skulle jag alltid råda några år med träning i chudan först. Eftersom det är vad som har funkat för mig. Jag kan inte svära på att det som funkade för mig skulle vara bäst för alla, och i ärlighetens namn måste vi i kendo väl ändå erkänna att vi vet inte något annat än att börja i chudan-no-kamae.

Om en nybörjare kommer till mig och frågar när de får börja med jodan är mitt råd alltid att de ska vänta några år, gradera gärna till åtminstone shodan först. Men jag säger också till dem att de kan börja öva lite på till exempel enhandshugg hemma om de vill, det har de ändå nytta av även i chudan. Stäm bara av tekniken med någon lite då och då så man inte sitter ensam i flera år och lär in ett dåligt rörelsemönster. Jag har visat grunderna för några nybörjare som frågat på klubben och låtit dem känna på katate-men från jodan en stund, för jag tycker all vilja att lära sig något i livet ska få uppskattning. Detta är så personligt för mig, som fick mina första frågor om jodan dödade med informationen att jag inte fick göra det eftersom jag är tjej. För mig som har stött på motstånd från folk utanför klubben flera gånger ända tills nu, från främlingar i Schweiz till självaste Matsumoto-sensei i min egen dojo. När nybörjare frågar mig om jodan slinker min frustration runt det där ibland ur mig och jag varnar dem för att det är svårt, att det gör extra ont, är extra läskigt och att folk är elaka mot en. Men jag ångrar att jag säger det, för egentligen vill jag bara förmedla att jodan-no-kamae är det roligaste som finns, och att inget ska stoppa en från att göra det roligaste som finns.

Men jodan i all ära, så är det chudan jag kan. Det är med tekniker grundade i chudan som jag plockar mina flesta ippon, det är chudan jag är bra på. Jag skulle inte ha kommit ur poolen i SKO utan chudan. Fram till igår, när jag gjorde den där hiki-men som sjöng i kroppen, så har jag tänkt att jag kom till mitt brons i SKO på grund av att folk är ovana att möta jodan. Men det är inte hela sanningen. En stor del var att jag även kan chudan. Jag plockade poäng på grund av min förståelse för chudan.

Jag minns hur förvånad en klubbkamrat som aldrig sett mig i chudan blev när han första gången mötte mig i den kamae. Han sa ungefär, ”Du är ju superbra i chudan!” Ibland glömmer jag själv det, att jag är bra i chudan-no-kamae. Jag är tacksam över den grunden, och tacksam att jag mot alla odds orkade mig igenom flera år av riktigt tråkig kendo för att få den grunden. Jag kom ut på andra sidan med en starkare jodan, och en extra uppskattning för att äntligen hitta tillbaka till glädjen med att träna kendo. Så tack chudan, för allt du gett mig. Jag önskar alla framtida jodanspelare samma stadiga chudangrund. Jobba på med den oavsett slutmål, för det är värt det!

Framåt, lååångsamt

nalarJag döpte en gång i tiden denna blogg till ”Vänta lite är ni snälla!” för att jag var nybörjare och allt var så överväldigande. Ja, det och att ”Chotto matte kudasai” låter rätt sött i mina öron. På senare tid känns det ändå som namnet passat, med alla skador och kendon som snällt fått vänta.

Idag var jag på sista behandlingen för inflammation i handleden samt skada mellan två ryggkotor. Nu har jag fått ok på att börja med både kendo och benböj! Under förutsättning att jag använder ett gediget handledsstöd.

Styrketräningen funkar bra, kosten och sömnen likaså, så jag känner verkligen att jag har alla förutsättningar för att hålla ihop ett tag nu, ta i trä. Vore kul att skriva om min kendoträning som ombyte från denna skade- och materialinköpsblogg. Jag vill verkligen få ordning på mitt avstånd och börja tävla!

Ett skadefritt år

Jag deklarerar härmed en nollvision för 2016: i år struntar jag i att dra på mig skador genom försummelse.

Det som gör ont just nu är försummelseskador, uppkomna av ogenomtänkta eller känslostyrda beslut. Som, ”Jag kan säkert lyfta det här skrivbordet med ryggen dubbelvikt,” eller ”Wiho, kendo är kul, jag gör det tre gånger på en vecka utan uppvärmning,” eller ”Va? Sjukgymnastik?

Med en nollvision önskar jag dra ned på sådana skador genom:

  1. Äta rätt. Få i mig tillräckligt med kalorier varje dag, så kroppen håller ihop.
  2. Sova och vilodagar. Sömn = läkning och immunförsvar.
  3. Max ett kendopass i veckan. Jag försökte 2015, och det med stor framgång. Så fort jag blev för glad och körde mer dock, så gick något sönder, och är fortfarande trasigt. Ja, kendo är kul, men tant får inte åka kendo stup i kvarten förrän hon lärt sig köra utan att skada sig.
  4. Förebyggande sjukgymnastik. Gick ju så bra under hösten, keep it up.
  5. Lyssna på kroppen. Lite av en paradgren nuförtiden! Välmenande vänner tjatar ofta för att få med mig på träning, och det är jättebra och uppskattat. Jag blir bättre och bättre på att inte få dåligt samvete när jag säger nej för hälsans skull.
  6. Styrketräning. För tåligare kropp.

Det här låter ju som en omfattande och omöjlig lista med löften, men i själva verket är alltsammans redan hur jag strävar och lever. Maten är fortfarande svårast, medan sjukgymnastik var förvånansvärt lätt att få in i vardagen (med en app för att skapa vanor, jag är appmotiverad). Listan är mest bra att ha nedskriven för de gånger jag glömmer bort. Att ja visst ja, jag borde gymma idag. Eller nej, det rätta är att gå hem till sofflocket.

Jag har aldrig varit bra på ”jag borde,” eller ens ”jag måste.” Men 2015 har det här ovan varit ett så påtagligt ”jag måste” att jag inte har fysiskt råd att blunda längre. Jag måste ta hand om mig, om det ska bli någon kendo överhuvudtaget. Och det vore faktiskt skoj att åka och tävla igen. Då måste jag hålla igen med kendoträningen, äta mer, sova, göra sjukgymnastik, lyssna på kroppen och styrketräna. Det glädjande är att jag vet att det inte är omöjligt, i allt längre perioder gör jag allt det där. Vill det sig väl, och jag sköter mig, då finns ändå chansen att jag inte lägger alla mina pengar på Idrottsskadecentrum i år.

Det går bra nu

Tjoho, glada nyheter! Jag har varit hos ortopeden på Idrottsskadecentrum idag, och fått en ny diagnos på foten igen! Ja, det låter förstås inte så bra, men häng med. Många av diagnoserna jag har fått har varit korrekta, och har behandlats och blivit bra. Till exempel hade jag verkligen Mortons Neurom (nervsmärtor) i början, och det blev bra efter nålar. Dock var det bara ett symptom mina inflammerade leder, som det tyvärr tog 1½ år att få diagnos på, diagnos som var säker eftersom smärtan försvann vid lokalbedövning i lederna. Inflammationen svarade inte på vanlig kortisonbehandling, utan kunde endast botas med manipulation av fotleden (vilket tog ännu ½ år att komma fram till). Denna manipulation har dock inte heller verkat bita, eftersom jag fortfarande haft ont. Jag ringde i augusti i år och läkaren sa att nä, jag skulle bara manipulera, och han fick det att låta som att om det inte funkar så får jag väl ha kronisk smärta då.

För ett par veckor sedan kände jag att det var orimligt och ringde igen för att se om det inte finns någonting att göra, och jag fick en ny tid, som jag var på idag. Det visade sig, att mina inflammerade leder är friska! Manipulationen har hjälpt, jag har inte ett dugg ont i lederna längre.Nej, det som gör ont är ett närliggande inflammerat muskelfäste. När läkaren grävde i journalen hittade han att han skrivit en anteckning för ett drygt år sedan där det stod frågetecken på om det även fanns en muskelinflammation utöver ledinflammationen. Sen på de två undersökningarna efteråt hade han inte hittat någon, men idag så var den tydlig. Så ny kortisonspruta på annan plats, och mycket gott hopp om ett lyckligt slut på sagan om multipla fotdiagnoser. Helt klart uppköp från vad jag trodde i förmiddags, att jag ska ha ont för livet. Nytt hopp nu alltså!

1124 dagar sedan jag vaknade upp utan att kunna stödja på foten, och lika länge har det gjort ont utan stopp, i vila likväl som i rörelse. Tänk vad coolt om det verkligen skulle sluta göra ont! Egentligen tror jag inte på det :) Om det händer måste jag fira på något sätt!

 

Tejpa handled del 3: SM i materialinköp

Igår bestämde jag att skippa SM. Det finns ingen chans att min handled ska ha läkt ihop tills dess, och med en lång historia av att inte läka ihop tänkte jag ge den här tassen en bättre chans.

Tills jag köpte det här :D

Better Bodies wrist wraps

Den där snodden över tummen är egentligen bara en hjälp till att ta på doningarna. Det är meningen att prylen ska hjälpa att stabilisera handlederna när man lyfter ett par hundra kilo, så jag tänkte att det förmodligen kan hjälpa till när jag ska vifta med mina 480 gram bambu. I testmiljö hemma har det funkat superbra. Ska bli spännande att se om mina kote går över den bara, den är ganska bulkig. Oavsett hur det funkar kommer jag ändå behöva paret när jag gymmar.

Jag köpte för övrigt tjejvarianten specifikt för att den var rosa. Så nu vet ni. Andra tjejvarianter i svart finns.

Kinesiologitejpen har varit guld värd. I början gav den en väldigt skum känsla jag inte kan beskriva, men nu när handleden läkt ihop känner jag inte av tejpen alls, så det var nått lurt på gång i förhållandet mellan tejpen och handleden där när skadan var fräsch.

Själva SM hänger fortfarande i vågskålen. Det lutar starkt åt att jag inte är med, men jag ska ta mig till kendo på onsdag och se vad handleden orkar.

Tejpa handled del 2: Kinesiologitejp

Handled med kinesiologitejpCoola katter använder kinesiologitejp, har jag hört. Nyfiken i en strut som har gjort skador till en egen materialsport-i-sporten fick jag en bit tejp att testa med av en vän. Jag försökte forska lätt på nätet över vad det ska vara bra för och hur det funkar, men hittade bara flummig propaganda från försäljare, samt entusiastiska användare i forum. Jag närmar mig det hela med skepsis.

Första dagens observation var att det var en lättnad för handen att få större blodgenomförsel jämfört med vanlig stabiliserande tejp. Jag märkte också bättre styrka i handleden framåt kvällen, men det kan lika gärna bero på normal självläkning, vila eller placebo. Överlag var den här tejpen behagligare, men kändes väl med avseende på skadeläkning ungefär likvärdig. Svårbedömt.

På dag två märker jag en påtaglig förändring i smärtan. Det gör lika ont som med annan typ av stabilisering, men på ett annat sätt. Mer tröttma på någe vis. Istället för ”aj aj aj!” så ”trött trött trött!”. Skum känsla. Också omöjlig att säga om det är tejpen eller bara en orelaterad ny kroppsupplevelse.

Så tvådagsrecensionen är en axelryckning. Den dyra tejpen är skönare i vardagen, men ska jag hugga enhandshugg kör jag nog hellre vanlig stabiliserande tejp som mer låser leden. Av någon anledning kommer jag ändå köpa en rulle kinesiologitejp, men jag kan inte motivera varför. Det bara känns rätt på något vis, och är helt klart mycket sexigare. Tejpen ska sitta i 2-5 dagar och tåla vatten. Jag utmanade inte ödet genom att basta med den första dagen, jag tänkte det där med att tåla vatten nog inte är testat på en bastunation.

Om någon har längre erfarenhet om sån här tejp är bra eller inte i jämförelse med annan tejp, så släng gärna en kommentar på varför!

Edit: Ska också tipsa om att Apotea har generisk sportejp och gratis porto. Det går i sex rullar i ett paket som får plats i brevlådan (24x16x5 cm): http://www.apotea.se/vitri-sporttejp-1-st. De har även kinesiotejp, http://www.apotea.se/sok/?q=kinesio

Tejpa handled

2015-11-04 10-21-42

Jag har slitit ut handleden, förmodligen av alla blockeringar som pendlat leden mer åt sidorna än vanligt. Ja, det och bänkpressen då. Jag skulle inte ha bänkat.

Nu är jag här med en video som jag skrattade åt. Jag skulle forska lite i om det fanns ett bra, stabilare sätt att tejpa leden än det traditionella som bara är två varv tejp runt leden.

Hittade följande. Jag har aldrig förr sett någon klämma en halv rulle tejp bara på en hand! Det tar aldrig slut, han bara tejpar och tejpar och tejpar och tejpar. xD

Jag tror jag nöjer mig med två varv runt leden :P

Ny film från SKO 2015

En till, med den fabulösa shinaijongleringen runt 1:30-snåret. Jag tycker i alla fall att min första ippon var väl snällt dömd. Bra läge, men inte ens nära monouchi, och inte blir jag imponerad av zanshin heller. (Edit: vänta nu, när jag kollar om ser det ut som fin-fin monouchi. Så nvm! :) ) Den andra poängen sitter dock fint! Men vilka mes-kiai. Jag vet vad de beror på, de beror på att jag inte har fattat än hur en katate-ippon känns, så jag släpper inte med hela själen in i träffen.

På träningen igår började jag med en metod jag blivit tipsad om att alltid hugga men så fort motståndaren kommer för nära. Jag var varnad om att det skulle bli mer kakari-geiko än sparring, och mycket riktigt. Sjukt jobbigt pass, och frustrerande eftersom nästan inga sådana men sitter. Minst en motståndare tog tillfället i akt att öva kaeshi-men om och om igen. Förhoppningen är att detta självplågeri ska leda till en bättre förståelse för ma-ai, både för mig och klubbkamraterna. Vi får se!