Löpteknik

En video jag fann intressant.

Att stanna kvar

Jag har tillsammans med andra i åratal ältat varför nykomlingar inte stannar kvar någon längre tid i kendo, och vad man ska göra åt det. Större delen av tiden har jag koncentrerat mig på vad vi kan göra med övergången från ensam suburi med andra nybörjare till att bli dunkad i huvudet av mean killer dan-machines. Den senare tiden har jag dock fokuserat mitt grubbel mer på den sociala biten. Särskilt när jag har funderat över hur vi ska locka ungdomar till klubben (spannet mellan 15-25 år där vi har ett stort glapp), så har jag tänkt att det hänger mycket på att de helt enkelt inte har några/så många jämngamla kompisar med.

Så länge man hugger i luften mot sin spegelbild och det inte är så himla motigt, så är den sociala biten inte så angelägen, men när påfrestningarna kommer är det viktigt att ha någon som kan hjälpa en att dra iväg en till dojon.

Detta är inga nyheter, men det har den här terminen kommit i ett nytt ljus för mig. Det visade sig nämligen att nybörjarproblemet ”hoppa av efter 1½ termin” just nu håller på att hända mig — i dansen. Första terminen, lätt som en plätt, och inget problem att vara ensam. Första tre passen på andra terminen: så jäkla svårt, och plötsligt inte längre något roligt att dansa.

Så trots att det inte finns ett oväntat motstånd av smärta eller fysisk och mental utmattning, på det vis som det brukar bli vid övergången till avancerad kendoträning, så finns det något annat, mer vagt motstånd. Effekten blir dock lika påtaglig: jag vill inte gå till dansen, och varannan gång gör jag det inte heller. På grund av det blir det dessutom svårare de gånger jag är där, och motviljan bara ökar.

Det slår mig, att jag behöver en vän, som ringer och frågar mig om jag ska till träningen ikväll.

Kanske ska vi fokusera mer på filmkvällar, shinaiverkstad, efter-träningen-pizza och Facebookande, än på efter hur mycket träning det är lämpligt att ta på sig rustning.

Har du tänkt på att..?

Den här veckan har jag tillbringat runt femton timmar med att administrera Uppsala kendos hemsida. Det har rört sig om att hålla våra konton på Twitter, Facebook, Google+, Picasaweb och YouTube vid liv, att publicera nyheter och interagera med användare i alla dessa sociala forum. På grund av terminsstart har det varit lite mer att göra än vanligt med att uppdatera de ”fasta” webbsidorna, som information om vår nybörjarträning, en rejäl reklamkampanj för vår damträning, och sökmotoroptimering för allt av det ovanstående.  Underhåll av vårt forum är en aldrig sinande uppgift, som utförs flera gånger i veckan.

Sedan ett drygt halvår tillbaka har jag fått jättebra avlastning av en klubbkamrat som har tagit över massor av jobb från mina axlar. Jag vet att även hon har suttit många timmar den här veckan och arbetat med med nyheter, bilder, uppdateringar av träningsscheman, avgifter, klubbfakta, o.s.v. på vår webbplats.

Vi fick båda två nyligen ett fantastiskt mail från en klubbkamrat, som tackade oss för allt vårt jobb med hemsidan. Ibland är det roligt att jobba med den, men många gånger är det bara tungt. Nuförtiden kan jag då alltid ta fram det som sades i det brevet: ”Vill bara säga att det är roligt att gå in på hemsidan numera.”

Jag är så glad och tacksam för det mailet. En så liten sak som gör väldigt stor skillnad för mig, och min medarbetare säger att också hon tänker på och blir peppad av det brevet när jobbet blir tråkigt!

Nu har det varit extra bråda dagar, men det är annars helt normalt med flera timmars arbete i veckan när man sköter en webbplats, även om det bara är en liten sida för en ideell förening. Allra särskilt om den erbjuder en tjänst i form av e-postlista, forum eller blogg till medlemmarna!

De flesta som arbetar i en förening gör i någon mån ett osynligt arbete, som stundtals kan kännas otacksamt. Särskilt när det bara uppmärksammas om något går fel. Jag vill idag skicka en tanke till alla andra där ute som arbetar med att göra sin förening synlig på webben, både i marknadsföringssyfte och för att underhålla den egna klubben med information och kanske förströelse. Ni gör ett bra jobb! Det vet jag eftersom jag prenumererar på era RSS-flöden och Facebooksidor, och jag ser så många andra kendoklubbar i landet som har någon som engagerar sig med att få ut information regelbundet. Från utsidan syns det inte alltid hur mycket jobb som ligger bakom kulisserna.

Jag är jätteglad att någon tackade oss för allt detta. Har du tänkt på att tacka din förenings webmaster?

Ut och spring

Nya löpartights: at least 20% cooler!

Häftigt, inte sant?

En vecka efter nålarna hade smärtan i min hälsena minskat till hälften, och idag fick jag en andra omgång. Därmed ska det vara klart. Om några dar ska skadan vara borta.

Så här ser min comeback ut

Bränsle

Det är fullkomligt otroligt fantastiskt vad jag orkar med när jag får äta riktig mat varje dag! På dagens kendopass låg jag på samma nivå som när jag toppade för två år sen, då jag några månader fick restauranglunch på jobbet. Det är inte min kondition som höjts till magiska nivåer sedan förra månaden, det är två veckor med två mål mat om dagen, och jag känner mig makalöst stark. Jag har idag pressat genom fler kakarigeiko än jag trodde var möjligt, för efter varje som jag trodde var den sista, behövdes bara ett par andetags paus och så fanns det en till i kroppen, och en till, och en till. Äntligen har jag möjligheten att träna på den nivå jag vill.

Jag läser Zlatans livshistoria nu, och jag som alltid vill hitta någonting hos alla jag kan knyta an till, hittar bara en enda sak. Våra liv är som natt och dag, jag förstår ingenting av hans. Utom det tomma kylskåpet. Det förstår jag.

När jag på SM blev tillfrågad när jag ska börja träna igen, så svarade jag: ”när jag får ett jobb.”

Jag har fått ett jobb. Ett fantastiskt ett, med förmåner som är helt svindlande för mig att tänka på. Plötsligt har jag gratis mediciner, subventionerad sjukvård, gratis gym och träningskort, och betald träningstid varje vecka. Nu får jag allt det som jag behövde när jag var sjuk, och det är så orättvist. Och så underbart, att till slut få det. Jag tror inte det är många på min arbetsplats som förstår att uppskatta riktigt hur otroligt det är. Jag har hört gnäll på låga löner. Låga löner! Ni får mat! Era barn får mat! Fatta!

Jag är i himmelriket, och idag gjorde jag mitt bästa träningspass sen 2010.

Nålar i hälen

Så tog jag mig då äntligen till Idrottsskadecentrum för att kolla upp hälsenan, sex månader efter haveriet. Några snabba frågor från sjukgymnasten, lite kläm, och snabbt konstaterat ärrbildning på nått tjoffs där inne. In med nålar för att hacka hål på ärrvävnaden, återbesök för det två gånger till, och sen ska jag vara helt återställd. Ingen annan effektiv behandling finns (källa saknas ;)). Jag kan stretcha, kyla, värma, träna och smörja in med smärtstillande hur mycket som helst, det biter inte på ärrvävnad. I de lekmannatermer jag fick det beskrivet för mig: hälsenan ligger i en tub, som överläkt efter annan skada och blivit ärrad, och därmed skaver på hälsenan som rör sig inuti. Med tillräckligt friktion får jag ont framåt kvällen, och efter träning. (Till skillnad från att ha ont direkt på morgonen, eller under träning.)

Det för mina tankar till kvinnan som berättade förra veckan för mig att hon skadade hälsenan för femton år sedan, och fortfarande har problem ibland. Som jag idag fick det förklarat för mig hos sjukgymnasten skulle det kanske vara så att allt hon behöver är lite nålar tjoff-tjoff, och så är 15 års besvär över.

Vad jag har förstått så missar ”vanliga” sjukgymnaster ofta det här (källa saknas! :D). Jag googlade snabbt på hälseneskador nu, och hittade faktiskt ingenting om det här problemet. Enligt mannen på Idrottsskadecentrum är det dock extremt vanligt, och jag vet att Shuji varit inne för sådana behandlingar i olika delar av kroppen mer gånger än en. Den senare säger i och för sig också att det bara finns två behandlare som kan det här med nålarna i Uppsala, och att en av dem berättat att det tog honom över tio år att lära sig utföra hantverket.

Nu pirrar det härligt nere i hälsenan. Det gamla ska rivas upp, och läka om, fast rätt.

Som hemma

Var precis på Budohuset, och blev så där surtantigt upprörd över att finna det öde, men olarmat, och med alla lamporna tända. Det förde tankarna till lokalen jag dansat på i höst. Det är skillnad mellan den och Budohuset. Man kliver in i danslokalen, och det är bara en plats att passera, en källare ingen bryr sig om, med sunkiga toaletter, och kärlekslöst förmak närmast att jämföra med ett väntrum. Jag inbillar mig att det är för att det bara är en massa ungdomar som passerar, som inte brinner för det de gör. Det inbillar jag mig för att jag dansar tillsammans med de ungdomarna, som är där, men ändå gnäller, pratar under instruktionerna, dansar halvhjärtat, och i allmänhet beter sig som om någon tvingar dem att vara där.

Men Budohuset känns omvårdat, alltid städat, skorna prydligt uppställda, köket rent och sopor omhändertagna (tack Ralle!), välvårdade utrymmen och en mysig känsla. Lokalen är mycket mer sliten än den jag dansar i, men de som rör sig i den tar hand om den. Såpass mycket att jag blir stött av att finna den i det hemska skick jag fann den i morse (olarmad och tänt alltså ), något jag inte varit med om en enda gång på fem år  (inte för att det fanns larm på den tiden, i och för sig). Budohuset är hemma! Fast det luktar inte så i mitt eget hem. 

SM

Jag hade det så himla bra igår. Var och tittade på herrarnas individuella SM, och det var mitt bästa SM från åskådarplats. Det var lagom många tävlanden, så att tävlingen inte drog ut på tiden, och lagom många klubbkamrater att hålla reda på, och springa emellan med band. Jag är så stolt över dem, de har blivit så duktiga! För bara några år sedan blev den här klubben superglada över en bronsmedalj, men vi har kommit så långt nu att vi vet att vi kan bättre, och blir besvikna över en tredjeplats. När jag säger ”vi,” menar jag inte jag, jag är jättestolt!  Förhoppningsvis är laget det också, även om de vill mer. Vad tusan, det var inte många år sedan Uppsala inte tog sig ur poolerna vare sig i lag eller individuellt. Stolt, stolt, stolt!

Och galet stolt över Shuji, som äntligen tog sin SM-medalj. Alla dessa kvartsfinaler och brons i mindre turneringar. Jag glömmer ju inte den gången jag hemma i vardagsrummet under en socka i en hög med damm hittade den helgens tävlings bronsmedalj. Stolt, stolt, stolt!

Men det som gjorde helgen så fin var alla vänner jag hade där, och bekanta som från ingenstans dök upp och visade sig vara vänner. Jag fick så mycket omtänksamhet och värme, och så många människor som sa att de saknade mig att jag blev alldeles rörd. Till och med erbjudanden om att byta klubb . Och så många som kom till mig och slog sig ned, jag brukar mer vara den som springer runt. Och många nyfikenfisar. 

Men jag kände mycket genuin omtanke, och ni ska veta att ni gör mig glad.

Svaret på frågan är, att jag tror jag kommer tillbaka när jag har ett jobb med en bra lunchrestaurang. Den största anledningen att jag inte tränat i höst är brist på rutiner och energi, plus en trasig hälsena, och jag längtar tillbaka massor. När livssituationen löser sig hoppas jag att jag kan dra igång igen.

Jag hade en fin avslutning på Texas Longhorn i ett sällskap jag verkligen trivdes i, och med en gudasänd burgare, o.m.g.

Nästa gång vi ses blir nog på Etsuko cup skulle jag tro.